Libanon.
Det ringde precis in en Libanesisk man till mig, han försökte få tag på sin syster som hade åkt för att hälsa på släktingar i Libanon. Hon hade tydligen försökt ta sig till Syrien under dagen men de hade inte fått tag på henne. Jag hjälpte honom, det kändes bra. Men han vet inte om hans syster mår bra, det känns jobbigt.
Uschan jag tycker inte om sådana där oroliga samtal som är så fast förankrade till verkligheten. Hujedamig.
Men jag sa lycka till, och han sa faktiskt tack tillbaka på ett sätt så att det lät som om jag hade gjort honom lite lite gladare.
Hoppas.
Det som störde mig ännu mer var dock att ingen av de tre medarbetare i min närhet hade en aning om vad som har hänt i Gaza/Libanon de senaste dagarna.
idag pratade jag med henrik schyffert
jag hjälpte precis henrik schyffert med hans telefonsvarare.
jag hörde inte att det var han först, men fick hassanvibbar utan att förstå varför.
när jag gick in på hans abonnemang höll jag på att sätta i halsen, dock.
haha mest panik.
haha helvete nu ringde henrik schyffert igen.
och jag sa ”du jag måste bara säga en sak. jag får hassan flashbacks hela tiden när du ringer”.
och han blev knäpptyst.
i typ 3 sekunder.
och sen sa han ”hassan? ja nej haha så roligt är inte det här, tyvärr.”
haha. HEWLVJGKELSHGLKJDSG. jag är så dum i huvudet.
heja italien!
jag har en sak att bekänna.
fram tills ungefär i år så har jag avskytt det italienska landslaget eftersom jag, rätt så ointresserad av italiensk fotboll, alltid avfärdat det laget som ett gäng fjantar ifrån serie a som ramlar så fort de blir rörda av en motståndare och viftar som tokiga med händerna efteråt.
men nu, måste jag erkänna, har jag blivit lite förälskad i det italienska laget.
mest på grund av de olika individerna i det. med spelare som den otroligt ödmjuke, artiga och skäggige nallebjörnen gattuso som är helt stenhård på planen, den nätte och elegante lille tufsen pirlo som trippar fram på lätta fötter, den enkla, raka och offensiva tjugoåttaåringen grosso som började spela professionell fotboll för fyra år sedan (!) ( som nu spelar vmfinal, helt sjukt) vars målgest efter avgörandet i semifinalen får mig att rysa varje gång jag ser den (känslor, enbart känslor. inget egoistiskt jag-är-bäst. utan enbart vrålande och skakande på huvudet så att man nästan trodde att han skulle börja gråta). sådana ödmjuka och enkla spelare är det finaste man kan få beskåda i en vmfinal. därför är jag förälskad i italien.
heja italien!
tänk att det finns kärlek i svart.
losing our loving hold
in the skies flourescent glow
she takes her thoughts and cares
into the moonlit alley stairs
still in my hand i feel the sting
the sound of bells ring
and the memory of the face
never washes away
the current evening
nej och storm i hjärnan.
allt känns så tomt och meningslöst och helt jävla ensamt.
jag behöver någon som tycker om mig. och visar det. ofta.
ungefär.
