heja italien!
jag har en sak att bekänna.
fram tills ungefär i år så har jag avskytt det italienska landslaget eftersom jag, rätt så ointresserad av italiensk fotboll, alltid avfärdat det laget som ett gäng fjantar ifrån serie a som ramlar så fort de blir rörda av en motståndare och viftar som tokiga med händerna efteråt.
men nu, måste jag erkänna, har jag blivit lite förälskad i det italienska laget.
mest på grund av de olika individerna i det. med spelare som den otroligt ödmjuke, artiga och skäggige nallebjörnen gattuso som är helt stenhård på planen, den nätte och elegante lille tufsen pirlo som trippar fram på lätta fötter, den enkla, raka och offensiva tjugoåttaåringen grosso som började spela professionell fotboll för fyra år sedan (!) ( som nu spelar vmfinal, helt sjukt) vars målgest efter avgörandet i semifinalen får mig att rysa varje gång jag ser den (känslor, enbart känslor. inget egoistiskt jag-är-bäst. utan enbart vrålande och skakande på huvudet så att man nästan trodde att han skulle börja gråta). sådana ödmjuka och enkla spelare är det finaste man kan få beskåda i en vmfinal. därför är jag förälskad i italien.
heja italien!
