heja italien!
jag har en sak att bekänna.
fram tills ungefär i år så har jag avskytt det italienska landslaget eftersom jag, rätt så ointresserad av italiensk fotboll, alltid avfärdat det laget som ett gäng fjantar ifrån serie a som ramlar så fort de blir rörda av en motståndare och viftar som tokiga med händerna efteråt.
men nu, måste jag erkänna, har jag blivit lite förälskad i det italienska laget.
mest på grund av de olika individerna i det. med spelare som den otroligt ödmjuke, artiga och skäggige nallebjörnen gattuso som är helt stenhård på planen, den nätte och elegante lille tufsen pirlo som trippar fram på lätta fötter, den enkla, raka och offensiva tjugoåttaåringen grosso som började spela professionell fotboll för fyra år sedan (!) ( som nu spelar vmfinal, helt sjukt) vars målgest efter avgörandet i semifinalen får mig att rysa varje gång jag ser den (känslor, enbart känslor. inget egoistiskt jag-är-bäst. utan enbart vrålande och skakande på huvudet så att man nästan trodde att han skulle börja gråta). sådana ödmjuka och enkla spelare är det finaste man kan få beskåda i en vmfinal. därför är jag förälskad i italien.
heja italien!
tänk att det finns kärlek i svart.
losing our loving hold
in the skies flourescent glow
she takes her thoughts and cares
into the moonlit alley stairs
still in my hand i feel the sting
the sound of bells ring
and the memory of the face
never washes away
the current evening
nej och storm i hjärnan.
allt känns så tomt och meningslöst och helt jävla ensamt.
jag behöver någon som tycker om mig. och visar det. ofta.
ungefär.
midsommar blev som vanligt. rörlig.
rörlig ja.
varje midsommar lovar jag mig själv att jag ska vara hygglig mot min pappa, som bor lite avsides och lite ensamt med min bror där ute på landet, genom att tillbringa midsommar med honom. hela midsommar. varje år åker jag dit, dricker öl, kollar på folkdans nere vid planen, går hem, dricker öl och äter mat, får ångest över att jag vet att mina vänner är ute och super sig cpfulla, säger till pappa med sjuka skuldkänslor att jag är bjuden på fest.
han frågar alltid: ”ska du åka in till stan eller?” som om han inte tog illa upp alls.
men jag får cpskuldkänslor ändå. för han blir så ensam när jag åker. detta år var det tillochmed ännu värre eftersom min syster åsa också åkte in till stan med samma buss som jag.
nog om ångest. jag hade roligt också. jag tog bussen och fick åka taxi till rosta med syster. där gick jag och hämtade min cykel och började cykla mot brickebacken (eller norra bro). fast först så stannade jag till vid hellas på stan och gav min ensamma mamma en midsommarkram och drack en öl med henne, och så fick jag lite ångest över att lämna henne ensam på midsommar, också. men ja, till brickebacken for jag, och det var långt. men det var fint väder och jag var på midsommarhumör så tramporna roterade lättsamt.
långa stunder pratade jag i telefon med cula under cykelfärden, som försökte ge mig instruktioner om hur jag skulle cykla.
det gick sådär, jag frågade ghettokidsen i brickebacken centrum istället. de var mycket bättre på att guida mig.
jag kom fram och det var typ tusen miljarder personer där. en (peter) hade en vit rysk mössa på sig. det var fint. han fick låna mina brillor. sen kom det fram en absinthflaska och sen minns jag inte mer.
okej, jag ljög. jag minns faktiskt ganska mycket. jag hade typ tusen öl
med mig och blev ganska redigt full. jag försökte ringa maja som svarade och prata sådär fin majaskånska med mig. och sen ringde jag min nyfunna darling mia som, lite överraskande, sa något jättefint som gjorde mig jätteglad. men det håller vi för oss själva. i alla fall på denna blogg. iofs ska jag lägga in denna post på min karelindagbok, men där vet de redan vad hon sa.
jag blev full och ringde, som alltid. sen cyklade vi hem, (nedförsbacke, sommarvind och asfalt) och våldgästade statoil vid almby. jag sov hos rikard. vaknade rövbakis med en rövbakis svetthelge vid namn rikard, som sov utan täcke i sin säng och visade upp sina härligt håriga lår. han var så söt. haha
pappa kom och hämtade mig och sen åkte vi till en storbildstv för att se sverige få råspö av tyskland.
sen är jag här.
och nu är nu och nu ska jag snart sova för snart börjar karlskogahelvetet igen.
men mia kommer vara där, så det blir bra.
oh and i got my power (electric, i still got my MOJO BABY) back today!
i’ve been powerless since thursday ’cause of me forgetting to sign the deal after moving in. stress stress.
i’ve been lying in the dark hearing sounds from the wall. it’s true. i bet it was a monster. or a bird. maybe both. maybe a monster eating a bird. or a bird eating a monster. i’d rather not know.
the pogues are nice (and the united states are being outscåped by the czechs)
yep. the lads from prague-land are horribly crushing the americans, hooray for that. that bloody u.s team has been cocky enough. it feels good to be european 
a picture to illustrate this, enjoy.
especially when you realise the pogues are european.
np: The Pogues – Fairytale of New York – o/
It was christmas eve babe
In the drunk tank
An old man said to me, wont see another one
And then he sang a song
The rare old mountain dew
I turned my face away
And dreamed about you
and another picture to illustrate this
np: Architecture In Helsinki – Maybe You Can Owe Me – o/
And honey, there’s no hurry,
I know it’s overdue there’s a key to the door,
To the room where I’m staying,
You can sleep on the floor,
Half way through the night can we talk and see?
‘Cause there’s no way that I’ll sleep when you’re near me.
